Att vakna och det enda man vill göra är att stanna i sängen. Speciellt om solen inte skiner utanför. Att ha orken att vara uppe i en 2 eller 3 timmar, men att sedan bara känna att man vill sova igen. Känslan av att egentligen inte alls vlja stiga ur sängen. Jag vaknar fixar mig iordning, klär på mig och gör mig redo att gå ut, men så finns det där lilla där som drar i en.
Jag hoppar in i sängen igen, fullt påklädd, ligger jag där under täcket och timmarna bara tickar förbi, jag vill inget hellre än att bara dra täcket över huvudet och sova, låta nästa dag komma och hoppas på att jag mår bättre.
Jag har lust att ställa in alla mina planer, skicka iväg ett SMS till kompisen att jag är sjuk. En liten vit lögn som gör att jag slipper umgås med någon. Samtidigt är jag fullt medveten om vad som händer, därför tvingar jag mig allt som oftast att låta bli. Jag vet att den där utsatta tiden för mötet är min räddning. Min räddning ut ur sängen, ut ur "the funk" som jag så ofta fastnar i. Det är tiden då jag kan låtsas en stund, upphålla den perfekta ytan för några timmar och låta alla tro att livet är just så perfekt som de tror att mitt är. Inga bekymmer, inga besvär, livet på plats, livet de alla önskar de hade... om de bara visste...
Det är bara att bättre på sminket lite, kamma igenom håret, eventuellt svepa en espresso eller en Red Bull, ta bilnycklarna till en av bilarna och köra iväg, sjunga till någon låt på radion och gå in i rollen.
Le, säga hej och ha en perfekt kväll...som förväntat...
Och nej, jag tar ingen medicin om ni undrar.
Yours Truly,
X
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar