Ibland har vi dagar då vi nte mår så bra. Måste ärligt säga att de snaste dagarna har varit tunga. Varför? Det vet jag egentligen inte. Kände mig totallt förstörd igår, har egentligen varit dåligt de senaste dagarna, att jag nästan inte har velat ta mig ur sängen, inte haft någon ork att göra något. Det mesta killen gjort har irriterat mig, fast han inte är här. Spiken i kistan var väl när han snällt berättade för alla hur mycket han saknar de och älskar de, men inte hörde av sig till mig alls.
Ni tänker kanske; gör dig av med honom. Det är mer invecklat än så, och nu låter det som om han inte är bra, så är det inte, kan dock inte riktigt gå in mer på detalj för som sagt vill jag vara anonym och killen är långt ifrån anonym. Jag förstår att han måste koncentrera sig på sitt när det gäller, men när man själv är i ett omtåligt läge, så tar man allt personligt.
Igår, så låg den där lilla påsen som alltid finns hemma bara där. Det vita pulvret kändes lockande. Väldigt lockande. Har inte haft denna känsla på väldigt länge och samma påse har legat hemma i snart ett år, utan att jag tagit något från den, Men som sagt igår kände jag mig så låg att det kändes som den enda utvägen var kokainet, det enda som kunde få mig glad, enda hjälpen. När jag drog upp linorna i näsan, så kom lugnet, ruset, och jag tror att jag sakta började känna mig bättre. Gick iväg och träffade mina föräldrar, lite spissig, men på bättre humör. När jag kom hem igen så tog jag två linor till, jag kände att jag behövde de, behövde fortsätta befinna mig i detta stadie. Att jag behövde trösten, värmen och lugnet de gav, kicken.
I morse trodde jag dock att jag skulle dö. Inte ordagrant. Vet inte hur mycket ni vet om kokain, men dess fördelar är stora, dock kommer både ångest och paranoia efteråt (och folk blir väldigt hungriga, dock slipper jag som tur detta personligen). Har ALDRIG i hela mitt liv haft en liknande upplevelse dagen efter. Visst har jag kännt lite ångest efter vissa saker man gjort, mer ångest än man hade känt om man inte hade tagit något, men sen å andra sidan så har jag aldrig tagit kokain när jag varit så nere som jag var igår. Tar det alltid för att hålla mig uppe, eller i partysyfte, aldrig för att stilla en obehagskänsla eller för att glömma och komma bort.
Känslan när jag vaknade i morse är obeskrivbar. Livet kändes meningslöst, tänkte praktiskt taget säga upp bekantskapen med killen "Det här funkar inte, låt oss bara skippa detta, vi bara glömmer det" - det var orden som gick runt i min hjärna. Jag gick igenom allt som hänt de senaste dagarna och bara kände hur ångesten svämmade över, paranoian var enorm (något jag inte riktigt var medveten om just då, detta kom jag först till insikt om senare under dagen när de "trevliga" bieffekterna avtagit). Jag ville gråta, jag var väldigt lättirriterad och på ett jävla humör. Jag tackar gudarna att killen inte skrev, för jag vet att jag hade ångrat mig så himla mycket efteråt.
Redan på eftermiddagen kom den vanliga jag tillbaka och jag tänkte på mina morgontankar, hur dumt allt varit och hur jag övrdrev själva situationen ("jag"= kokain-ångesten). Jag mår bättre nu, påsen ligger på sin plats och väntar på nästa användning, kan dock med stor sannolikhet säga att det inte kommer bli en dag då jag inte mår bra...
Hoppas ni har en fin påsk!
Yours Truly,
X
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar