Vill Jag Fortsätta Att Leva?

Fast livet ibland känns värdelöst. Sätta täcket över huvudet och somna om, så finns det inget i denna värld som skulle få mig att ta mitt liv. Det är en feg utväg, och jag är inte en feg människa. Det blir alltid bättre även om det inte känns så. http://www.aftonbladet.se/debatt/article18904453.ab

Yours Truly,
X

The Breakdown

Ingen vet vad som egentligen händer. De ser den leende tjejen som har allt, får allt. Hon må ofta vara singel, men det verkar som om hon alltid har de bästa killarna stående på vänt. Fotbollsspelare, idrottsmän, businesskillar, profiler. Många är som frågetecken. Hur kan hon få alla? Hon behandlar de inte ens bra och de bara fortsätter att komma tillbaka? Hon är ju en bitch egentligen.

Detta är ännu en sak som ser annorlunda ut på ytan än den är i verkligheten. Jag är världens snällaste mot mina killar, självklart med lite sting, annars blir det tråkigt. Jag har en väldigt stark vilja, jag ger inte upp och jag ger inte med mig, spelar ingen roll vem han är. Att han skickar iväg en flygbiljett får mig inte att hoppa på första bästa plan och möta honom. Jag blir inte imponerad av saker som de flesta tjejer faller pladask för. Jag är oberäknelig.

Lika svårt, eller rätt ut sagt omöjligt det är för en kille att "break me", lika lätt är det för mina föräldrar att göra det. Jag kan vakna på världens bästa humör, känna att idag är ändå livet typ på topp, känna att det finns så mycket saker jag vill göra... Det tar i snitt ca 10 sekunder för min mamma att krascha hela min värld, att så fort jag har slängt på telefonluren bara vilja krypa ner i sängen och inte göra något. Att bara gömma mig från omvärlden, att inte orka sätta på ännu ett falsk leende.

Jag vet att mina föräldrar gör allt för mig, men samtidigt förstör de mig totalt. De bryter ner allt som jag bygger upp, all vilja, all positivitet, allt jag uppnår, är i deras ögon aldrig tillräckligt och det får jag alltid höra. Detta är något som ingen vet om, alla önskar att de hade mina föräldrar, de ger mig ju allt och gör allt för mig. Ska jag vara ärlig så bytar jag gärna. Har så länge jag kan minnas önskat att jag hade andra föräldrar när jag sett relationerna som mina kompisar har med sina föräldrar, hur de relaterar till varandra och umgås. Hur de slipper knivhugg efter knivhugg...

Truly Yours,
X

Snitt efter snitt

Varje sekund känns som ett nytt snitt. Varje droppe blod ser jag droppa ner på det vita golvet, det vill inte ta slut. Sen kommer ett hej, jag tittar på det strax innan blodindränkta golvet och det är skinande rent. Allt försvinner på några sekunder, all ångest, osäkerhet.

Jag är dock inte dum, jag vet att så fort det är över så kommer den komma smygande igen, jag vet att jag borde ta tag i det, få dig att förstå, eller kanske få mig själv att förstå dig, men jag vill inte störa. Jag är rädd att förstöra det som finns. Det som jag varje dag ser betyder så sjukt mycket för mig. Mer än något annat har gjort innan. Men lever jag i en drömvärld? Uppe bland de rosa molnen? Kan detta verkligen vara?

Bara tiden kan visa...Jag hoppas dock att det blir väldigt snart... För jag vet att detta tar väldigt mycket på mig. Och ju mer officiella vi blir, ju fler frågor kommer. Jag märker det redan nu, folk vill in, de vill veta, se, de vill bli en del av oss.

Truly Yours,
X

Upp & Ner

Ibland undrar jag hur länge detta kommer att funka? Jag och pojkvännen. Han är verkligen upp och ner. Megafin i ena sekunden och så slår han bara om i nästa. Det känns som om han inte bryr sig. Att jag bara är något att visa upp för vännerna och folket. Ta det inte fel, när vi är ihop så är allt perfekt. Vi har det perfekta förhållandet och allt är prima ballerina, det är när vi är på skilda platser som jag känner mig värdelös ibland och en massa frågor börjar snurra runt i mitt huvud. Ännu en gång, på ytan är allt perfekt.

Jag kan till 99% säga att han inte är otrogen, så väl känner jag honom och det är inte det som det hela handlar om. Jag vet inte varför, men på något sätt blir jag så sjukt osäker på honom, på mig själv, vad han vill. Jag börjar ifrågasätta en massa, något jag aldrig har gjort innan. Jag är en väldigt självsäker tjej i vanliga fall, speciellt när det kommer till killar och jag har ALDRIG känt så här innan. Vet inte om det är bra eller dåligt, om det bevisar att jag verkligen gillar honom, eller om det visar att vi egentligen är så fel för varandra (vilket det inte känns som, men vem vet...).

Jag är van att killar i vanliga fall är väldigt på, ringer, skriver, ja allt det där, nästan så ja tycker det är för mycket. Han är tvärt om, en periodare, men samtidigt kan det gå ett par dagar utan att han hör av sig och hur mycket jag än inte vill erkänna så stör det mig väldigt mycket. Tänker jag efter så känn det som om jag behöver den bekräftelsen med honom och det stör mig jättemycket, då jag som sagt aldrig varit så innan.

Sen är han väldigt lynnig, som sagt kan han gå from hot to cold på 10sekunder (och som sagt ännu en gång, endast när vi är ifrån varann.) Och som sagt det handlar inte om att tillit, för jag litar på honom fullt ut..Eller om jag inte litar på hans känslor eller vad jag ska kalla det, så kanske jag inte litar på honom fullt ut? Svårt det här tycker jag.

Så ja, vi får väl se hur detta kommer gå, om jag eller han ändras, om vi kommer hålla i det långa loppet, en sak är dock säker, och det är att om inget ändras, så vet jag till hundra procent att jag inte kommer fixa detta.

Har någon av er samma problem?

Yours Truly,
X

Obehandlad depression?

Att vakna och det enda man vill göra är att stanna i sängen.  Speciellt om solen inte skiner utanför. Att ha orken att vara uppe i en 2 eller 3 timmar, men att sedan bara känna att man vill sova igen. Känslan av att egentligen inte alls vlja stiga ur sängen. Jag vaknar fixar mig iordning, klär på mig och gör mig redo att gå ut, men så finns det där lilla där som drar i en. 

Jag hoppar in i sängen igen, fullt påklädd, ligger jag där under täcket och timmarna bara tickar förbi, jag vill inget hellre än att bara dra täcket över huvudet och sova, låta nästa dag komma och hoppas på att jag mår bättre.

Jag har lust att ställa in alla mina planer, skicka iväg ett SMS till kompisen att jag är sjuk. En liten vit lögn som gör att jag slipper umgås med någon. Samtidigt är jag fullt medveten om vad som händer, därför tvingar jag mig allt som oftast att låta bli. Jag vet att den där utsatta tiden för mötet är min räddning. Min räddning ut ur sängen, ut ur "the funk" som jag så ofta fastnar i. Det är tiden då jag kan låtsas en stund, upphålla den perfekta ytan för några timmar och låta alla tro att livet är just så perfekt som de tror att mitt är. Inga bekymmer, inga besvär, livet på plats, livet de alla önskar de hade... om de bara visste...

Det är bara att bättre på sminket lite, kamma igenom håret, eventuellt svepa en espresso eller en Red Bull, ta bilnycklarna till en av bilarna och köra iväg, sjunga till någon låt på radion och gå in i rollen.

Le, säga hej och ha en perfekt kväll...som förväntat...

Och nej, jag tar ingen medicin om ni undrar.

Yours Truly,
X

Keep It Coming Mommy...

 Vi har alla olika förhållanden till våra föräldrar. Det som kan se perfekt ut utifrån, kan se helt annorlunda ut innifrån. När Scarlet (Clare Bowen) sjöng denna låten Black Roses på Nashville, så slog den mitt i prick.

I can see your eyes staring into mine.
But it's a battlefield
and you're on the other side.
You can throw your words sharper than a knife.
And leave me cold
in another house on fire.

I lay low, lay low,
and watch the bridges burn.
I lay low, lay low,
What more could I have done?

Now you only bring me black roses
And they crumble in the dust when they're held.
Now you only bring me black roses
Under your spell.

She told me twice, all her good advice.
But I couldn't see
I was clouded by your lies.
Up in smoke, a vision she foretold.
She said stay away
'cause that boy's a warning sign.

I lay low, lay low,
and watch the bridges burn.

Now you only bring me black roses.
And they crumble in the dust when they're held.
Now you only bring me black roses
Under your spell.

And I'm done try'na be the one,
Picking up the broken pieces.
And I'm done try'na be the one,
Who says I love you dear.
But I'm leaving.

Now you only bring me black roses.
And they crumble in the dust when they're held.
Now you only bring me black roses
But I'm not under your spell,

I'm not under your spell,

I'm not under your spell,
I'm not under your spell,
I'm not under your spell.

Yours Truly,
X

Kokain-Ångest

Ibland har vi dagar då vi nte mår så bra. Måste ärligt säga att de snaste dagarna har varit tunga. Varför? Det vet jag egentligen inte. Kände mig totallt förstörd igår, har egentligen varit dåligt de senaste dagarna, att jag nästan inte har velat ta mig ur sängen, inte haft någon ork att göra något. Det mesta killen gjort har irriterat mig, fast han inte är här. Spiken i kistan var väl när han snällt berättade för alla hur mycket han saknar de och älskar de, men inte hörde av sig till mig alls.

Ni tänker kanske; gör dig av med honom. Det är mer invecklat än så, och nu låter det som om han inte är bra, så är det inte, kan dock inte riktigt gå in mer på detalj för som sagt vill jag vara anonym och killen är långt ifrån anonym. Jag förstår att han måste koncentrera sig på sitt när det gäller, men när man själv är i ett omtåligt läge, så tar man allt personligt.

Igår, så låg den där lilla påsen som alltid finns hemma bara där. Det vita pulvret kändes lockande. Väldigt lockande. Har inte haft denna känsla på väldigt länge och samma påse har legat hemma i snart ett år, utan att jag tagit något från den, Men som sagt igår kände jag mig så låg att det kändes som den enda utvägen var kokainet, det enda som kunde få mig glad, enda hjälpen. När jag drog upp linorna i näsan, så kom lugnet, ruset, och jag tror att jag sakta började känna mig bättre. Gick iväg och träffade mina föräldrar, lite spissig, men på bättre humör. När jag kom hem igen så tog jag två linor till, jag kände att jag behövde de, behövde fortsätta befinna mig i detta stadie. Att jag behövde trösten, värmen och lugnet de gav, kicken.

I morse trodde jag dock att jag skulle dö. Inte ordagrant. Vet inte hur mycket ni vet om kokain, men dess fördelar är stora, dock kommer både ångest och paranoia efteråt (och folk blir väldigt hungriga, dock slipper jag som tur detta personligen). Har ALDRIG i hela mitt liv haft en liknande upplevelse dagen efter. Visst har jag kännt lite ångest efter vissa saker man gjort, mer ångest än man hade känt om man inte hade tagit något, men sen å andra sidan så har jag aldrig tagit kokain när jag varit så nere som jag var igår. Tar det alltid för att hålla mig uppe, eller i partysyfte, aldrig för att stilla en obehagskänsla eller för att glömma och komma bort.

Känslan när jag vaknade i morse är obeskrivbar. Livet kändes meningslöst, tänkte praktiskt taget säga upp bekantskapen med killen "Det här funkar inte, låt oss bara skippa detta, vi bara glömmer det" - det var orden som gick runt i min hjärna. Jag gick igenom allt som hänt de senaste dagarna och bara kände hur ångesten svämmade över, paranoian var enorm (något jag inte riktigt var medveten om just då, detta kom jag först till insikt om senare under dagen när de "trevliga" bieffekterna avtagit). Jag ville gråta, jag var väldigt lättirriterad och på ett jävla humör. Jag tackar gudarna att killen inte skrev, för jag vet att jag hade ångrat mig så himla mycket efteråt.

Redan på eftermiddagen kom den vanliga jag tillbaka och jag tänkte på mina morgontankar, hur dumt allt varit och hur jag övrdrev själva situationen ("jag"= kokain-ångesten). Jag mår bättre nu, påsen ligger på sin plats och väntar på nästa användning, kan dock med stor sannolikhet säga att det inte kommer bli en dag då jag inte mår bra...

Hoppas ni har en fin påsk!

Yours Truly,
X

Nya bloggen

hej!
Har länge funderat på att skaffa en anonym blogg. Ni må kanske undra varför? Varför inte skriva allt i den vanliga bloggen? Jag är en väldigt privat person. Jag delar med mig en massa av mitt liv i min ordinarie blogg, men det finns saker som man inte vill att alla ska veta, eller i alla fall inte kunna koppla ihop med en själv. Det finns saker som händer, känslor man har osv som man vill få ut, men samtidigt inte blotta sig helt och hållet.

Detta är berättelsen om livet bakom den perfekta ytan, om svårigheterna, tankarna, känslorna och allt som hör till. Allt som man sveper under mattan, allt som man håller inne, men som i slutändan ändå måste komma ut.

Välkommen till mitt liv när ridån fallit ner.

Yours Truly,
X